Spelets protagonist, Will, är en fraktpilot som får i uppdrag att eskortera en mycket viktig person, denne är ingen mindre än hans före detta flickvän. Rutten de tvingas att ta leder dem över Bermudatriangeln. Planet störtar! När de vaknar upp befinner de sig i en annan dimension där de få människor som fortfarande lever är jagade av The Watchers, en alienras som hatar människor. Will ansluter sig till människornas motståndsrörelse, blir kompis med Nicola Tesla (han som uppfann elektriciteten), tar på sig en jetpak, dödar en massa aliens, blaha, blaha.
Handlingen är så oengagerade, banal och uttjatad att det är provocerande. Det är näst intill förolämpande att utvecklarna på allvar tror att någon skulle bli intresserad av denna smörja. Du gör bäst i att strunta helt i handlingen och koncentrera dig på att döda allt som rör sig, no questions asked.
I vissa fall går det att förlåta en sketen handling på grund av finslipad och genomtänkt spelmekanik. Tyvärr är Dark Void långt ifrån att lyckas med denna bedrift. Det finns ingenting i Dark Void som överraskar eller utmanar, allt är så standard som det bara kan bli. Det finns inga gameplay-aspekter som är förkastligt dåligt men inte heller väldigt bra. Allting är så otroligt medelmåttligt att de intressanta aspekterna av spelet – jetpak-flygandet och … nä inget mer – blir helt överskuggade.
Jetpak
Gameplay alterneras mellan två olika moment, dog fight och traditionell tredjepersons-action. De roligaste delarna av spelet utgörs helt klart av det traditionella, run-and-gun, upplägget. Inte på grund av att det är speciellt bra, för det är det inte, utan mer för att flygsekvenserna är riktigt dåliga. Har du spelat ett liknande spel i genren vet du exakt vad du kan förvänta dig. Det finns saker att skydda sig bakom. Du skyddar dig bakom saker. Fienden skyddar sig bakom saker. Ni skjuter på varandra. Det som gör det hela intressant är jetpaken. Att du när som helst kan flyga iväg för att angripa fienden från luften, hitta mer fördelaktiga gömställen eller smita när du tagit lite för mycket skada. I alla fall nästan när som helst. Will får inte sin jetpak för än ca 90 minuterna in i spelet. Fram tills dess är allting otroligt ointressant. Utan jetpaken så framhävs alla osmickrande aspekter av spelet, så som de klumpiga plattformningsmomenten.
Titt som tätt slängs du in i luftstrider mot fiendefarkoster, andra jetpak-dårar samt annat flygfä. 80 % av dessa strider utgörs av ett febrilt letande efter fienden även fast de, enligt radarn, är precis framför dig. När du väl får syn på en fiendefarkost är de allt som oftast på väg rakt mot dig vilket gör att det är helt omöjligt att tillfoga någon betydlig skada innan de susat förbi dig. Det slutar ofta med att man spånlöst snurrar runt som en idiot i förhoppning om att få syn på en fiende och därefter försöka få in en skottsalva. Utelämnandet av en lock-on funktion är uselt. Hela spelmomentet är en utmaning i frustration snarare än spelförmåga.
Grand Theft UFO
Lyckas du ta dig i närheten av en fiendefarkost kan du, i äkta GTA anda, kapa den. När du väl har greppat tag i UFO:t inleds ett minispel där du ska slita loss skeppets kontrollpanel samtidigt som du försöker undvika att bli skjuten av skeppets vapen. När kontrollpanelen väl är demolerad öppnas cockpiten varpå Will dödar piloten och tar kontroll över farkosten. De första gångerna du kapar ett UFO är det faktiskt ganska häftigt, tills du märker att det är exakt samma minispel med exakt samma animationer varje gång.
Vertical Combat
Är tillsammans med jetpak-flygandet de aspekter som, enligt utvecklarna bakom spelet, differentierar Dark Void från alla andra tredjepersons-shooters. Will kan, på vissa specifika platser i spelet, gripa tag i en avsats och använda denna som skydd mot fiendens skottsalvor. Liggandes ovanpå eller hängandes under plattformen kan Will sedan sticka fram sitt vapen och skjuta på fiender som kommer mot honom. Genom ett enkelt knapptryck kan du sedan förflytta dig till nästa plattform med hjälp av din jetpak och på så sätt avancera uppåt eller nedåt samtidigt som du är skyddad. Du kan när som helst välja att släppa plattformen och flyga fritt men löper då en stor risk att bli nerskjuten. I realiteten fungerar denna vertikala stridsföring precis likadant som den horisontala fast med fler limitationer. Du förflyttar dig från skydd till skydd, väntar på att fienden skall sticka fram huvudet, skjuter fienden i huvudet osv. osv. Det finns heller ingen känsla av vertikalitet (?) kvar eftersom kameran fortfarande är i det traditionella bakom-axelnläget. Vertical Combat hade varit ett intressant inslag om det hade förekommit på två kanske tre ställen i spelet. Utvecklarna har dock lagt alldeles för mycket vikt på denna, måttligt intressanta, gimmick. Att Capcom, utgivarna av spelet, väljer att promota just vertical combat så hårt är ganska talande för hur lite Dark Void egentligen har att erbjuda.
Ofrivilligt självmord
Trots den ofta öppna bandesignen är Dark Void väldigt linjärt. Du har aldrig möjlighet att utföra ett uppdrag före ett annat och luras ofta att tro att du kan klara uppdragen på fler än ett sätt. Dark Void är som roligast när du lyckas utföra riskabla och våghalsiga manövrar med din jetpak. Underligt nog ges det lite för få tillfällen då man kan göra det. Att använda jetpaken när det inte är ”meningen” att man ska göra det är i stort sett omöjligt och leder nio gånger av tio till självmord. Det är otroligt frustrerande att gång på gång bli tvingad att utföra uppdragen på ett tillbakahållsamt och tråkigt sätt.
The WatcherzzzZZzzzZZZzzzz
The Watchers är bland de tråkigaste fienderna i ett spel på länge. De är opersonliga, osmarta och odifferentierade gentemot varandra. Bortsett från lite olika färgnyanser – vilket indikerar deras tuffhetsgrad – möts man endast av ca 10 olika typer av fiender i hela spelet, bossar inkluderat. När du dödar en fiende lämnar den/han/hon ifrån sig en lysande boll, när du har samlat på dig tillräckligt många bollar kan du uppgradera något av dina vapen, helt logiskt. De uppgraderingsmöjligheter du har att välja på är fler skott, mer skada eller högre precision. Kreativiteten är slående. Trots dessa möjligheter blir det aldrig speciellt tillfredställande att döda The Watchers. Främst på grund av vapnens avsaknad av rekyl och kraft. Det krävs ofta att man tömmer ett helt magasin i en fiende för att nå önskat resultat, vilket är minst sagt skitsvårt när man svävar runt som ett asplöv i luften.
Hmm, wonder why i should play this game
Förutom att spelet genomsyras av medelmåttlighet känns det även opolerat, och på vissa ställen till och med ofärdigt. Varför säger t.ex. Will ”hmm, wonder what this is for” när han plockar upp ett vapen, även fast det är tionde gången han plockar upp exakt samma vapen? Eller varför kan man inte slå en fiende som använder en förankrad kulspruta? Kanske låter som en trivial sak men tänk dig in i följande situation: Fienden skjuter på dig, du väljer att flyga runt och anfalla bakifrån. Du har fienden framför dig, helt ovetandes om att du kommer smygande, då märker du att du inte har några skott kvar. Synd för dig för då finns det ingenting du kan göra såvida du inte har en handgranat över. Dark Void är ett sådant där spel som lyckas få alla motgångar att kännas som otroligt frustrerande misslyckanden, mycket tack vare irriterande buggar och spelmekaniska missar.
Titt som tätt stöter man även på buggar, vissa är lite småstörande och andra är katastrofalt jättestörande. Det händer att The Watchers får epilepsianfall, de står då och tokskakar utan att kunna göra någonting. Will har även en jobbig ovana att fastna i väggar. Dessa är dock smärre väggupp jämfört med att behöva starta om ett kapitel efter ca 40 minuters spelande på grund av att spelet vägrar ge dig ditt nästa uppdrag, helt oacceptabelt dåligt.
Tjabbel
Förutom ganska klumpiga animationer är grafiken helt okej, precis tillräckligt bra för att inte vara ful. Tyvärr lider spelet ibland av en plågsamt låg FPS, frames per second. Röstskådespelarna är helt okej med tanke på att de arbetar med ett manus som är ungefär lika spännande som brunsås. Wills och den före detta flickvännens konstanta tjabbel, toppat med det-var-ditt-fel-att-relationen-tog-slutpikar, blir väldigt snabbt väldigt tröttsamt. Mixningen av ljudeffekter och röster är mycket underlig. Det är ofta helt omöjligt att höra vad karaktärerna säger till varandra, vilket nödvändigtvis inte är någonting negativt.
Robotarm eller Jetpak… Det är frågan
Det finns många likheter mellan Dark Void och Bionic Comando – förra årets flopp av Capcom. Båda spelen bygger på gimmicks utan att ha en fullt fungerande grund att stå på, varken spelmekaniskt eller handlingsmässigt. Den stora skillnaden mellan de två är dock att Bionic Comando innehåller ett multiplayerläge. Det faktum att Dark Void inte gör det är fullkomligt förbryllande. För det första lämpar sig blandningen av flygsimulator och tredjeperson-shooter alldeles ypperligt för multiplayer och möjliggör många spännande spelsätt. Att flyga runt bland ett sammelsurium av andra jetpak-galningar skulle kunna vara riktigt roligt. För det andra är flera banor i spelet uppbyggda som om de vore anpassade för multiplayer, där stora öppna jetpak-vänliga ytor blandas med trånga utrymmen. Det tar ca 8-10 timmar att klara kampanjen, efter det finns det inget kvar att göra…inget! Dark Void skulle verkligen behöva ett multiplayerläge för att förlänga spelets livslängd. Du låser visserligen upp ett new game+ alternativ när du klarar kampanjen och har då möjlighet att starta ett nytt spel med alla de vapen och poäng du hade när du klarade spelet. Det är dock inte alls tillräckligt motiverande för att någon skulle vilja spela kampanjen igen.
Dark Void - I en rea-back nära dig
Lagom till releasen av Dark Void halverade Capcom de planerade intäkterna för spelet. Detta trots att de sköt upp releasen från slutet av förra året, då spelet i stort sett var klart, för att slippa stångas med spel som Moderne Warfere 2 och Uncharted 2. Detta är en ganska tydlig indikation på hur mycket Capcom tror på sin produkt. Det måste vara plågsamt att behöva ge ut ett spel som inte alls lever upp till det man utlovat. Kanske ungefär lika plågsamt som att spela Dark Void.