Det är sällan man kan börja i mitten av en historia utan att känna sig vilse, men Bioware är inte vilka som helst. De har lyckats trollbinda alla i en testgrupp där vissa kände till det, och andra inte. För vem kan väl motstå att spela hjälte i en galax långt, långt borta…

Vissa dagar ska man bara inte gå upp ur sängen. Dagar där man ena sekunden utför ett rutinmässigt rekognoseringsuppdrag för att i nästa sekund slungas ut i rymdens tomma vakuum och dö en långsam, kall död är en av dem. Men eftersom detta bara är introt så behöver man inte oroa sig, för spelet börjar två år senare då den mystiska kriminella organisationen Cerberus har återuppbyggt huvudkaraktären Shepard från grunden med avancerad teknologi. Varför? För att Bioware vill ge dig ett val. Faktum är att de vill ge dig många olika val, varav det första är vilket kön du vill att Shepard ska ha, och sedan vilket utseende han eller hon ska ha. Ansiktsform, hårfärg, frisyr, läpp- och ögonstorlek och färg, allt är upp till personligt tycke och smak… om du inte redan har klarat Mass Effect 1, för då kan du föra över din karaktär därifrån. Val, mina damer och herrar. Vi hoppas att ni inte är överväldigade än, för det blir bara mer av den varan.

Universum är nämligen fortfarande otryggt i denna uppföljare. Mänskliga kolonier är under anfall, och den galaktiska alliansen Shepard jobbade åt förra gången är för upptagna av byråkrati och att läka såren de tillfogades i det förra spelet för att göra någonting åt det. Endast genom att samarbeta med de du en gång bekämpade kan du få tillgång till resurserna och specialisterna som krävs för att utföra ett uppdrag som kan innebära döden för er alla, men universums räddning om du lyckas. Dina nya vänner är inga hjältar, utan mer eller mindre moraliskt gråa karaktärer med många skelett i sina gemensamma garderober som är villiga att göra vad som än krävs för att slutföra sitt uppdrag. Det är upp till spelaren att svetsa samman teamet till en lojal grupp som kan gå i döden för varandra… eller så kan du låta bli.

Galaxen är så stor så stor, Shepard, Shepard liiten…

För om något så är Mass Effect 2 ett spel som njuter av att ge spelaren val. Har du spelat föregångaren kan du importera din karaktär OCH de val de gjorde i det förra spelet, vilket påverkar omständigheter i uppföljaren. Under vissa filmsekvenser måste du snabbt välja, med knapptryckningar, mellan att agera som en tålmodig, fredlig och laglydig medlare eller som ett aggressivt råskinn som löser sina problem med våld, vilket med all sannolikhet kommer påverka saker i Mass Effect 3 när det väl släpps. Men vi går händelserna i förväg- för det är ju trots allt inte alls säkert att någon i ditt lag, inklusive huvudpersonen Shepard överlever vägen till målet. Jovisst, alla karaktärer kan dö i det här spelet, vilket kanske låter som om det skulle få folk att strunta i att fästa sig vid protagonisterna eftersom de inte är säkra på om de kommer överleva eller ej. Men det här är Bioware, de västerländska rollspelens okrönta kungar vi talar om. Varje karaktär har fenomenala röstskådespelare, mimik och intressanta, rörande historier. Oddsen är höga att du kommer att bli fäst vid dem för att du vill, snarare än att det ger dig spelmässiga fördelar och nya uppdrag. Med det djup som spelet bjuder på är det ganska lämpligt att massivt är spelets första namn.

Vilket inte alltid är till dess fördel. Med en så stor berättelse som har så många variabler är det förståeligt att Bioware sparat in på vissa delar av handlingen för att göra det hela lättare att kontrollera. Vi tänker framförallt på hur vissa kan uppleva det som opersonligt att i stort sett ALLT i spelet hänger på spelarens val- ytterst sällan pratar ens gruppmedlemmar med varandra eller fattar några beslut som får handlingen i nya vägar. Den enda med en agenda här är spelaren, och denne är båda huvudkaraktär och i stort sett regissör till hela äventyret. Detta kan få de andra karaktärerna att kännas mer som utbytningsbara verktyg än genuina karaktärer med egna agendor och motivationer, och de som är vana vid mer hårt styrda rollspel kan uppfatta Mass Effect 2 som opersonligt på grund av detta. Visserligen är karaktärerna starka individer med intressanta bakgrunder, men de existerar i ett fullständigt vakuum och blir aldrig mer spännande än vad spelaren själv tillåter dem att bli- de har inga ambitioner utöver det spelaren väljer att utforska av dem.

Men som sagt- med så många variabler och val att göra i vad som är planerat att bli tre spel som alla kommer bindas samman till ett enda sammanhängande narrativ, inför ett projekt av sådan skala och ambition, kan man nästan inte göra annat än att förlåta enskilda skavanker i berättarstilen. För även vi i testgruppen som inte har spelat föregångaren fastnar snabbt för spelets karaktärer och berättelse, och då måste man väl ändå säga att någon har gjort något rätt. Det ska medges att Mass Effect 2 inte är den mest originella historien- universum ska räddas och du måste göra det genom att samla ihop ett lag, åka till olika planeter som i princip ofta bara erbjuder samma sak som en grotta eller stad i ett vanligt RPG, skjuta ner fiender och samla på sig erfarenhetspoäng som låter dig utveckla din karaktär. Men kvaliteten på dialogerna, intensiviteten i striderna och värmen, humorn och livet Bioware har andats in i sitt universum gör att man har överseende med att man har sett det förut, fast i mindre skala. Mass Effect 2 är spelarens personliga sci-fi epos, deras möjlighet att inneha huvudrollen och fatta beslut som formar galaxen och rädda dagen, en saga som helt enkelt är för stor för ett enda spel. Man kan förlåta brist på innovation när så mycket görs så maffigt som det görs här.

Men hur är det att spela?

Det korta svaret är att Mass Effect 2 är ett hopkok från en utvecklare som har tittat på vad andra gjort, tänkt efter om vad de vill ha och trimmat sin föregående och gjort det mycket smidigare. Det har dialog-träd, karaktärsutveckling och handling som ett rollspel, men strider från actionspel och taktiska FPS. Det låter kanske som två oförenliga genrer, men Bioware har lyckats över förväntan väl. Strider har tre faktorer- dina karaktärers olika vapen, där alla sorter är olika effektiva under olika omständigheter, dina karaktärers olika superkrafter, som beror på vilken klass man väljer i början av spelet, och miljön du slåss i som du kan ta skydd mot. Striderna sker i realtid och i tredjepersons vy, med en kamera som ständigt ligger väldigt nära karaktären och som kan orsaka irritation med svårigheter att hitta rätt vinklar. Att öppna en meny för att använda en kraft eller byta vapen pausar spelet och låter spelaren få en lugn överblicksbild av stridens kaos, vilket låter denne planera, ge order åt sina medarbetare och hålla ögonen öppna efter nytt skydd att rycka fram mot.

Fiendens AI är i regel godkänd, vilket inte alltid är fallet för ens egna. De kan springa i vägen för ens egen eldgivning, och irritationen som väcks hjälps inte av att man inte själv kan bestämma om man vill huka eller ligga ner- skydd får du bara genom att pressa dig mot väggar och barriärer. Men kan man bara anpassa sig till Mass Effects 2:s till hälften action/till hälften RPG stil väntar en upplevelse som är lika spännande som handlingen. Striderna är så pass tankekrävande att de blir intressanta utan att bli frustrerande. Kan du bara komma ihåg vad dina vapen och krafter är bra mot och se till att du bemästrar terrängen finns det ingen fiende du inte kan besegra. Varje uppdrag är upplagt på sådant sätt att de känns som hämtade ur en film eller som avsnitt i en tv-serie, så naturliga och välgjorda känns sättet de utvecklas och utkämpas. Nästan alltid spännande, nästan aldrig frustrerande svårt, och man är ständigt på väg mot ett klart definierat mål. Vad mer kan man begära?

Det rent estetiska är även det över all kritik. Musiken märks sällan som något mer än en stämningsförhöjare som är glömd när spelet stängs av, men röstskådespeleriet är av högsta klass och hjälper verkligen till att sälja karaktärerna. Grafiken är snygg på ett sätt som kanske inte håller sig i minnet. Många banor består av välgjorda men estetiskt tråkiga gråa eller bruna rymdskeppsinteriörer, men det är alltid hög klass på miljöerna med några få utsikter som faktiskt lyckas imponera riktigt väl, och karaktärerna är mycket välanimerade och livfulla.

Även solsystemet har sina fläckar.

Allt är naturligtvis inte frid och fröjd, vissa buggar och småtrista moment finns ännu kvar. Spelet har två stycken hackningsminispel som mest känns som onödigt tidsfördröjande, och insamlandet av resurser till att köpa uppgraderingar sköts via ett minispel som man både kan ha och mista. När vi dog var alternativet som tog en till senaste auto-sparningen helt ur funktion- det tog en endast till en sparpunkt tidigt in i spelet, och vi var tvungna att gå till menyn med de sparade spelen och ladda därifrån varje gång. Och när det kommer till kritan så leder ytterst få av de moraliska valen till några egentligt svåra konsekvenser: dina mannar förblir allt som oftast lojala till dig och Shepard kommer många gånger undan med mord utan några större biverkningar.

Men när det hårdaste man kan säga om ett spel handlar om undantag snarare än regler, så är det nog ett gott tecken. Mass Effect 2 är ett stort spel. Det får spelaren att verkligen känna sig som om de är mitt inuti en strid för att rädda universum, med val vars konsekvenser du kanske inte ens kommer märka förrän nästa spel i serien. Det gör inte mycket nytt berättarmässigt men det spelet gör, gör det väl. Mass Effect 2 är i slutänden spelet du väljer att det ska vara, med karaktärer som är så utvecklade som du vill att de ska vara. Det kan kännas opersonligt ibland och svårt att få en vettig överblick på, så fråga dig helt enkelt detta- vilken skala vill du att dina äventyr ska vara på? Om du vill ha det största och maffigaste möjliga, finns just nu inget bättre val än Mass Effect 2.