Förra året släpptes Empire: Total War, ett spel som lät spelaren bli ledare över 1700-1800 talens stora imperier och leda dem till storhet och herravälde. Det var en del i den prestigefyllda och hyllade Total War-serien, känd för sitt mångsidiga upplägg med lika stor tyngd på att bemästra stridsfältet som diplomati och att hantera sitt växande imperium. Det var efterlängtat och förhoppningarna var stora… till spelets stora olycka. Det blev snabbt känt som seriens svarta får för den stora mängden buggar som gjorde det rent sagt ospelbart. Under alla buggarna fanns ett bra spel, men det skulle krävas många buggfixar för att få fram pärlan ur smutsen. Och vill ni ha en snabb sammanfattning av Napoleon: Total War så kan ni egentligen bara läsa valfri Empire: Total War recension och ignorera de kraftigaste klagomålen om buggar, för det är i grund och botten samma spel med mindre förändringar i upplägget och nya uppdrag.

War- War never changes
Därmed inte sagt att ett expansionspaket nödvändigtvis är av ondo - det är bara synd att se ett spel marknadsföras som en genuin uppföljare när så otroligt lite i spelet faktiskt är nytt. Spelet består i stort sett av samma mekanik som dess föregångare Empire. Du tar kontrollen över ett imperium och ska få det att växa stort och mäktigt. Detta sker både genom att erövra länder på stridsfältet, där du anför dina trupper i realtid samtidigt som olika väderförhållanden påverkar dina soldater och vapens beteende, och genom att med diplomati och handel tjäna pengar och bygga upp dina samhällen genom att bygga handelsplatser, universitet och industrier i dina städer. Det är samma grafikmotor från Empire som återanvänds här, och i stort sett samma spelmekanik. Vissa av enheterna är förändrade men merparten är oförändrat: artilleri är, historiskt korrekt, fortfarande det främsta vapnet i din arsenal och sjöslagen blir snabbt kaotiska och svåra att överblicka när det är mer än fem skepp samtidigt.

Striderna är överlag förbättrade med nya grafiska effekter som att krutröken ligger kvar länge över stridsfältet och ett antal speltekniska poleringar som att infanteri inte kan marschera särskilt snabbt över kanonbombarderad mark, som hjälper till att göra striderna till en mycket mer involverande del av spelet. En annan nyhet är supply-systemet som innebär att ens enheter nu måste ta sig till ditt eget territorium för att återhämta sig efter strider, och vissa byggnader kan få arméerna att återhämta sig snabbare. Tillsammans med nya, extrema väderförhållanden som vinterkyla och Egyptens ökenhetta, som långsamt dödar dina soldater utanför strid ska detta uppmuntra spelaren att inte låta ens arméer vara ute och kriga för länge, vilket skulle kunna tillföra en helt ny strategisk dimension… om det inte var så att det går ofta mycket snabbare att erövra en ny stad än att marschera tillbaka med sin arme, vilket gör det nya tillägget till ett mindre irritationsmoment än en seriös spelförändrare.

Ambitioner eftersökes
Det måste tyvärr sägas att det fortfarande finns buggar. Färre till antalet än Empire, men ändå kännbara. Det känns helt enkelt inte som om Napoleon är ett mer polerat Empire. Man kan inte samarbeta i co-op kampanjläget utan måste konkurrera med varandra för att vinna. Den nya kampanjen är sämre än Empires kampanj-läge då man inte kan göra någonting för att påverka saker som en regions matförsörjning eller religiösa inriktning, vilket innebär att höjning och sänkning av skatter är det enda sättet att påverka tillväxten. Dessutom är hela upplägget bara en enda kampanj: Napoleons egna fälttåg, med tre scenarier (Italien, Egypten och Europa). Det känns helt enkelt som om Napoleon är en extrakampanj med striktare regler istället för en värdig uppföljare.

Det ska sägas att spelet är välgjort och gediget strategiskt hantverk, som alla Total War spel före det. De som vill spela igenom Napoleons karriär från början till slut kan vara intresserade, och de polerade striderna gör spel mot mänskliga motståndare mer underhållande än i Empire, fast AI:n är otroligt förutsägbar och enkel. Faktum kvarstår dock att spelet inte tar serien i några nya riktningar utan trampar i samma gamla fotspår. Det är underhållande, ser bra ut, låter bra och stämningsfullt men känns helt enkelt återanvänt. Betyget blir gott, men de som köpt och spelat Empire: Total War kommer känna igen sig så pass mycket att ett nytt fullprisköp knappast känns motiverat. Och när ett spel bär namnet av en man som skrev Europas historia, känns omdömet ”bara bra” nästan som en förolämpning.