Heavy Rain är vad jag och många i den här testgruppen har gått och väntat på. Länge.
Det är nämligen David Cages andra skapelse, där den första, Fahrenheit (som i Amerika gick under namnet Indigo Prophecy) var en otroligt välberättad berättelse om hur en man ska försöka förklara för såväl polis som sig själv, om varför han tagit en annan människas liv.

Så det är inte precis med små förväntningar vi startar berättandet om en ny man som är tvungen att visa hur långt han är redo att gå för att rädda sin son ur pappershänderna på den så kallade Origami-mördaren.

I mån av att bespara dig som läsare mycket ur den täta och obehagliga handlingen tänker vi inte dra något mer ur den (och om så är fallet, ber vi nu om ursäkt) än det pyttelilla du kanske sett ur någon trailer eller läst här, utan tänker mer gå in mycket mer på själva utförandet av spelmekaniken, vilken (med undantag för just Fahrenheit) är helt unik.

En kontroversiell kontroll
Till skillnad från många andra tredjepersonsspel är kameran fixerad; väldigt likt de äldre Resident Evil spelen. Detta kommer omedelbart innebära att styrningen blir något av en tröskel för vissa spelare att försöka ta sig över, vilket förekom i vår testgrupp hos de lite mindre hemmastadda spelarna. Att du sedan röd dig framåt i spelet med hjälp av R2 (!) och inte styrstickan kan kanske en aning.. obekvämt till en början. Det är ju trots allt inte en bil du ska köra, men i början känns det som det med tanke på det utformade kontrollschemat. Tanken bakom det här (utan att läsa vad David Cage hävdat) kan bara vara för att lämna utrymme för att använda styrstickan, förlåt, styrstickorna för andra ändamål. I det här fallet kontroller du karaktärens huvud med den vänstra och riktningen du går i med den högra. Det är en liten form av prolog i början där man får ta sig runt i huvudpersonens hus vilket är en jätte bra form av början för de som kan tycka kontrollschemat är en aning bökigt. När man väl är över den tröskeln märker man att det faktiskt var ett ganska klokt val till just den här typen av spel.

Den högra styrstickan kontrollerar även de rörelser du kan utföra (vilket är merparten av hur det här spelets spelas på) beror på vad du ska interagera med och om du är i närheten utav det du vill interagera med. När du väl står framför en rakapparat dyker en genomskinlig pil upp som visar i riktningen (alternativt den knapp) du ska trycka på och ju långsammare du rör styrstickan desto långsammare genomförs rörelsen. Det här skapar en väldigt ”filmisk” känsla när man är tveksam till en handling. Du öppnar kylskåpet och sträcker dig efter att ta starkölen i kylskåpet för att halvvägs igenom rörelsen dra handen tillbaka och välja det betydligt snällare juicepaketet istället. Eller vice versa beroende på hur du vill uppfatta karaktären. Det är mycket av det här väljandet av agerande som formger personligheten hos karaktären du spelar men även hur spelets handling ska fortskrida. För är det i något spel där du faktiskt kan påverka handlingens gång, så är det Heavy Rain (och givetvis Fahrenheit vill vi tillägga).

Okej. Nog om kontrollschemat.
Något vi kan säga utan att (förhoppningsvis) fördärva handlingen är att du får se spelets gång genom perspektivet på fyra olika personer. I Fahrenheit gjorde du det genom tre; förövaren samt de två poliser som försökte undersöka mordet.

Fyra skilda iaktagelser
I Heavy Rain får du dela betraktelsesätten med en nedbruten far, en kvinnlig och vänlig journalist, en helgrym FBI-agent och en högst fascinerande privatdetektiv. Deras olika berättelser som flätas samman allteftersom ger ett väldigt bra handlingsdjup men kan ibland kännas som att blir allt för stora hopp i handlingen samt att vissa scener med vissa karaktärer helt kunde ha slopats då de inte tillför tillräckligt (om ingenting alls) för att egentligen driva handlingen framåt.

Ty handlingen är bra. Men efter att ha spelat igenom det känns det som om det är någonting som saknas. Det är svårt att placera fingret på exakt vad och vi är väl inte helt överens om det inte kan bero på influerandet från det (i våra ögon) helt fläckfria Fahrenheit som också utgår från samma spelmekanik som Heavy Rain. Däremot kan vi åtminstone ta upp de brister som – trots allt – finns.

Tala är silver, tiga är guld
Rösterna i ett sådant här spel är av största vikt. Kan de inte hålla måttet i alla lägen försvinner stor del av kärnverksamheten då det här är en berättelse där mycket dialog förekommer. Dialogerna mellan karaktärer i spelet görs med stor omsorg och omtänksamhet men däremot är de röster som är inspelade och aktiverade genom att trycka på X vid vissa tillfällen, helt galet dåliga. Detsamma inträffar och upplevs till ens förtret när man genom att hålla in L2 kan få upp karaktärens tankar som små svävande tankar runt karaktären och kan väljas, i vilken ordning som helst, man vill höra dem för att ge mer inblick i situationen. Dessa tankar verkar inspelade vid helt olika tillfällen då en tanke kan vara nästan hysteriskt neurotiskt medan nästan man väljer är lugn och sansad. I Fahrenheit löste man detta genom att karaktärens tankar automatiskt hördes då man försökte öppna en låst dörr eller undersökte ett objekt.

Att rörelserna, som överlag är riktigt bra, ibland tyvärr är både fula och konstigt genomförda beror nog på dåligt scriptad AI. Främst då det är andra personer i omgivningen som ”beter” sig konstigt åt och inte karaktärerna man spelar. Musiken är även den ett kapitel för sig. Vi både älskar den och stundtals grämer oss över den då den sätter en helt otrolig stämning men kan i en del scener helt förstöra bländverket bara musik kan skapa genom att antingen sluta tvärt eller göra en alldeles för tydlig och tvärt övergång till ett annat ljudspår. Att det är nästintill samma ljudspår som spelas i hela spelet känns en faktiskt lite trist då fler, och framförallt annorlunda stråkljud kunde ha varit lite av en frisk fläkt.

Varför får då spelet då ett så högt betyg kan man ju undra. Jo, trots sina helt klart oslipade kanter och det ibland stundtals buggiga PS3-systemet (vi led av både ”skottårs-buggen” och spelbuggar där karaktären började med att gå rakt igenom en vägg för att avsluta med att inte kunna röra sig alls vid start av varje nytt kapitel) så kan man inte undgå den inlevelsen spelet bjuder på med dess välgjorda ansiktsutryck, välskrivna dialoger och härliga kameravinklar som ger en känsla av att spela en film. Visst kunde interaktionen ha varit en aning högre och visst hade man gärna sluppit alla de små kantstötningar, men David Cage är helt och hållet på rätt väg.
För även om den här berättelsen berättas på ett annorlunda sätt är det ett bra sätt. Efter Fahrenheit trodde vi inte att fler sådana här spel skulle se dagens ljus. Nu gäller det bara att folk får upp ögonen för den här typen av berättelseform där ens beslut har inverkan på handlingens gång och slut. Och där den görs med finess.

En del av oss har nog svårt att rekommendera det här spelet till fullpris, då omspelningsvärdet – trots att man kan påverka berättelsen med många av sina handlingar och få en annorlunda spelupplevelse, så känns den inte tillräckligt engagerande för oss att ta oss igenom det en gång till. Men har du en Xbox 360 så kan du få David Cages första spel, Fahrenheit, för en hundralapp på Live Arcade vilket varenda en i vår testgrupp på nio personer (med undantag för en person, vars namn vi inte ska nämna, som missat det) skattar väldigt högt som ett av århundradets mest välformulerade berättelser i spelform.